trött och koko men älskvärd
det regnar ute. apokalyptisk, gråtung himmel. jag tycker att det känns skönt, passande. jag är nämligen så oerhört trött. trött på mig. på allt som är jag. nästan allt. och det är ingen fara, säkert, man tar sig för någonting, förändrar sig och återuppstår och så känns det bra igen, med styrsel i ryggen och riktning i stegen. men just nu! ah! huvudet vilar mot axeln, att hålla ögonen öppna är en kamp som tycks meningslös. gott och väl att hålla sig vaken om man gör något med sin tid, men jag? alltså, när jag lägger den sidan till kan jag vara bländande. när jag inte gör det åandra sidan, är det som om jag inte förstår vad världen angår mig och vice versa. orkar jag inte prata eftersom jag egentligen inte är intresserad, och inte du heller. dessutom vill jag gå ner fem kilo, jag hatar mina höfters rundhet! älskar knivskarpa vinklar, höftben som skaver. och inatt somnade jag innan oscar hade lagt sig. jag vaknade igen, stressat. ni vet när man vaknar som att man sugs upp och ut ut drömmen och sömnen, med en jagad känsla inombords, som om man glömt någonting viktigt eller försovit sig. så vaknade jag. och oscar var fortfarande uppe. jag låg och lyssnade på dem prata avlägset i matrummet, kände mig mindre och mindre och tänkte på mitt driftande liv. eller, kände, snarare. jag tänker inte, det är mer abstrakt än så. som att känna tankarna inom mig, hur drar fram genom mig i olika färger, som bilder. påverkar mig. och tillsist hade jag blivit så liten i sängen att jag inte stod ut med att ligga där ensam i mörkret, så jag skrev ett sms till oscar, bad honom att snälla komma snart. sedan skickade jag det inte, förstås, eftersom jag är vuxen. eftersom jag inte kan lyssna till sådan impulser, behov längre. att be min älskade gå från vin och projektplanering för att jag känner det som att jag ligger stum i ett rum utanför världen, kännandes hur saker pågår runt mig utan att jag på något sätt deltar i dem. så jag skickade det inte. och det är en så förödande handling. att ignorera sina önskningar. i förlängningen sig själv. förneka sig. så då grät jag. kontrollerat och smärtfyllt, en hög klar gråt tills oscar kom och lade sig bredvid mig. vi talade och efter ett tag var det bra. kände jag mig lugn och oolycklig. det behövs egentligen ganska lite.
