ouch
jag tänker ibland på om det skulle ta slut. hur det skulle kännas, hur det skulle bli. och jag kan tänka att det skulle jag inte stå ut med, men det gör jag ju. alla gör det. man glömmer det, när man inte är där, när man inte måste klara sig trots att man inte vill glömmer man bort att det går. det kanske inte är lätt, men går gör det. i förrgår promenerade vi i parken. jag fick för mig att det var en göra-slut-promenad. en sådan man gick på när man var yngre för att man tänkte sig att det skulle bli mycket lättare om man bara kunde vika av mot olika håll. jag gick hem till honom utan att andas, utan hjärtslag. tungt som att gå i lera. när jag kommit upp tittade han så konstigt på mig, och hans hjärta slog så hårt. jag grät innan vi ens kom ut på gatan och när vi kommut till parken och hn förklarat att det inte verkade som om jag tog det på allvar, det som jag inte berättat än om resan, kunde jag inte andas. helt vansinnig, okontrollerbar gråt som drog axlarna upp mot öronen. fick mig att inhalera längre och längre bak i lungorna sökandes efter luft, efter en plats att andas på som inte fanns. tillsists gick det bra. vi kysstes och enades om att resan inte alls varit bortkastad, köpte pizza och tittade på film. jag somnade utmattad. nu tänker jag att det egentligen är konstigt att man överlever. att man gråter på det sättet, gråter sig själv i bitar och ändå så dör man inte när det är över.
