going back to new york city I do believe I’ve had enough
jag är glad att jag och monsieur har gjort vårt. har sagt adjö. det var på tiden, verkligen. ibland sa vi (jag) saker som förlåt för att jag envist försökte och han sa det är ingen fara. du verkar så kär. jag sa tack. pratade om hans fotografi. och det var fint. sedan blev vi arga på varandra, utan undantag, förr snarare än senare och han skickade tvetydiga mail och tyckte att jag gjorde detsamma. och så det där i lördags då. och det finns något som är nog, någonstans. när man inte kommer längre. jag blev så arg på honom och i efterhand har jag tänkt att jag kanske överreagerade men varje gång jag läser emailet blir jag lika irriterad. hans familjära ton. användandet av mitt mellannamn, hur han maskerar emailet genom att låta påstå att han skulle säga något som “han glömt” och illustrerar det med bilder som läser “who is the most beautiful person you know?”, “neither of us can go to heaven unless the other gets in” och “I told my therapist about you”. hur understår han sig, komma dragandes med sådant. utan att ens våga stå för att det är det han gör. kommer dragandes med saknad? nostalgi? och sedan, när jag frågar om dem, det lustiga i bilderna, bara säga att de är hilarious. oh yeah? I don’t see anyone else laughing, connard.
