how much I loved you today

cities of tomorrow.

jag har hemtenta som ska vara inne på torsdag, det är så jobbigt. hela min varelse bråkar och stretar emot, öppnar jag boken måste jag stänga den efter att ha läst en sida, vill inte skriker kroppen, vill leta böcker på internet istället, vill äta något, måste kolla i spegeln måste prova mina nya skor måste tänka på de där minimarket platåerna på très bien, måste angsta om huruvida jag ska köpa dem eller inte, måste fundera på födelsedagspresent till oscar, måste dricka något, måste läsa lite i Blonde måste kolla några bloggar måste refresha facebook måste titta på regnet och tänka på madrid om tolv dagar och portugal. måste bli lycklig och blunda och andas och längta och inte skriva om planering av biltrafik innan vs. efter andra världskriget. inte ens för att det är tråkigt för det är det inte, men för att det är så sent på terminen nu, för att sommaren även om den idag känns avlägsen är preciiis runt hörnet. för att jag längtar så mycket efter den. värmen och cavan och de fladdriga sommarklänningarna. de öppna fönstren och balkongerna och grillkvällarna och sena badutflykterna. läsa böcker på stranden i algarve. semestersex. solglasögon. en konstant grumlighet i huvudet, lathet i kroppen. jag har inte ro att koncentrera mig på kursböcker och tentafrågor. blir bara otålig. 

återuppstånden

alla när författardrömmar. alla verkar ha romaner liggandes i lådor. halvfärdiga i huvudet. varför skulle det vara omöjligt just för mig? för att bara för att alla drömmer om det betyder det inte att de bör? jag tror jag ska börja skriva här igen. kanske är det den här gången, den tredje, som jag blir rik och berömd och…alldeles alldeles underbar?

helgen v.28

vi åt lammgryta och risotto milanese och vitchokladpannacotta och quinoasallad och blåbärspannkakor och drack och låg och somnade och promenerade och solade och hade true blood säsong-ett-maraton till halv fem på morgonen och såg film och åkte pariserhjul och fikade och löste korsord. tillexempel. idag ska vi titta på lägenhet. drömlägenhet. jag vågar inte tro att vi verkligen kommer få den, men om, om!

trött och koko men älskvärd

det regnar ute. apokalyptisk, gråtung himmel. jag tycker att det känns skönt, passande. jag är nämligen så oerhört trött. trött på mig. på allt som är jag. nästan allt. och det är ingen fara, säkert, man tar sig för någonting, förändrar sig och återuppstår och så känns det bra igen, med styrsel i ryggen och riktning i stegen. men just nu! ah! huvudet vilar mot axeln, att hålla ögonen öppna är en kamp som tycks meningslös. gott och väl att hålla sig vaken om man gör något med sin tid, men jag? alltså, när jag lägger den sidan till kan jag vara bländande. när jag inte gör det åandra sidan, är det som om jag inte förstår vad världen angår mig och vice versa. orkar jag inte prata eftersom jag egentligen inte är intresserad, och inte du heller. dessutom vill jag gå ner fem kilo, jag hatar mina höfters rundhet! älskar knivskarpa vinklar, höftben som skaver. och inatt somnade jag innan oscar hade lagt sig. jag vaknade igen, stressat. ni vet när man vaknar som att man sugs upp och ut ut drömmen och sömnen, med en jagad känsla inombords, som om man glömt någonting viktigt eller försovit sig. så vaknade jag. och oscar var fortfarande uppe. jag låg och lyssnade på dem prata avlägset i matrummet, kände mig mindre och mindre och tänkte på mitt driftande liv. eller, kände, snarare. jag tänker inte, det är mer abstrakt än så. som att känna tankarna inom mig, hur drar fram genom mig i olika färger, som bilder. påverkar mig. och tillsist hade jag blivit så liten i sängen att jag inte stod ut med att ligga där ensam i mörkret, så jag skrev ett sms till oscar, bad honom att snälla komma snart. sedan skickade jag det inte, förstås, eftersom jag är vuxen. eftersom jag inte kan lyssna till sådan impulser, behov längre. att be min älskade gå från vin och projektplanering för att jag känner det som att jag ligger stum i ett rum utanför världen, kännandes hur saker pågår runt mig utan att jag på något sätt deltar i dem. så jag skickade det inte. och det är en så förödande handling. att ignorera sina önskningar. i förlängningen sig själv. förneka sig. så då grät jag. kontrollerat och smärtfyllt, en hög klar gråt tills oscar kom och lade sig bredvid mig. vi talade och efter ett tag var det bra. kände jag mig lugn och oolycklig. det behövs egentligen ganska lite.

glömde, tristessen!

alltså tröttheten, tröttheten!

summer comes tomorrow and tonight

vi tittade på lägenhet igår. oscar lade sin arm runt mig och berättade för rumskamraten. vi ska titta på lägenhet. förlägen och leendes. det var inte det jag skulle säga. inte heller att det var bra i arvika, att det gick bra med fjorton personer i en trea. eller ens att när vi steg av bussen efter att ha kommit nästan ända hem cyklade hans ex förbi. nyblonderad. jag såg ut som om jag varit på festival och sedan åkt tåg i sju timmar. inte för att det är en tävling, och om det ändå skulle vara det har jag väl redan vunnit, men jag tycker inte om att se henne. när vi skulle lägga oss igår, jag somnade redan innan jag lagt huvudet på kudden. sedan vaknade jag, långsamt och gradvis av oscar som smeker mig. nej, inte smeker, hans fingrar är i mig. det var det jag skulle säga. vad är det jag vill säga om det? att det var upphetsande? att jag inte förstod vad som hände, där mellan vakenhet och sömn. att jag känner mig olustig? att jag inte är riktigt säker på vem det egentligen var vi låg med. 

16.08

jag vill så väldigt gärna säga någontig, men det går inte. sommaren är som en bubbla just nu. mitt huvud. långa dagar och ljusa nätter, falsterbo och rosdoft och sol och bubbel och grillning och sex medans gardinerna fladdrar stillsamt. eller utan gardiner alls. kvällsdopp. himlen har förunderliga färger. vi åker till arvika på torsdag, jag befarar en minirepris på barcelona eftersom vi bor i en trea med tusen andra människor. det låter odrägligt, men jag känner mig ung och vacker och fri, med pengar på fickan och oscar som får mig att ömsom vilja dö ömsom vilja leva för alltid. oscar. jag viskar namnet så som man smeker någonting mjukt.

jag är så trött på att jobba för att tjäna pengar. varför kan jag inte göra det genom att merely be?

ouch

jag tänker ibland på om det skulle ta slut. hur det skulle kännas, hur det skulle bli. och jag kan tänka att det skulle jag inte stå ut med, men det gör jag ju. alla gör det. man glömmer det, när man inte är där, när man inte måste klara sig trots att man inte vill glömmer man bort att det går. det kanske inte är lätt, men går gör det. i förrgår promenerade vi i parken. jag fick för mig att det var en göra-slut-promenad. en sådan man gick på när man var yngre för att man tänkte sig att det skulle bli mycket lättare om man bara kunde vika av mot olika håll. jag gick hem till honom utan att andas, utan hjärtslag. tungt som att gå i lera. när jag kommit upp tittade han så konstigt på mig, och hans hjärta slog så hårt. jag grät innan vi ens kom ut på gatan och när vi kommut till parken och hn förklarat att det inte verkade som om jag tog det på allvar, det som jag inte berättat än om resan, kunde jag inte andas. helt vansinnig, okontrollerbar gråt som drog axlarna upp mot öronen. fick mig att inhalera längre och längre bak i lungorna sökandes efter luft, efter en plats att andas på som inte fanns. tillsists gick det bra. vi kysstes och enades om att resan inte alls varit bortkastad, köpte pizza och tittade på film. jag somnade utmattad. nu tänker jag att det egentligen är konstigt att man överlever. att man gråter på det sättet, gråter sig själv i bitar och ändå så dör man inte när det är över.

oh, hai

just det, vi var ju i barcelona. sa jag det? kanske i förbifarten. det var tydligen en helt misslyckad, onödig resa som oscar önskar ogjord. två veckor han aldrig kommer få tillbaks. ja, inte jag heller. såklart. men jag visste inte att de var så illa. mood just nu : sur som en citron, ledsen som en basset.

och, såklart blev det inget tentahångel. det visste jag ju redan på förhand förstås. men ändå. ibland tänker man helt knäppa saker när man är ihop. och det känns så på riktigt! jag slänger mig med man nu, kanske är det bara jag. men tror inte det va. men blir galen av kärlek. irrationell, tokstollig. fantiserar ihop att han vill göra slut/har varit otrogen/gjort något annat dumt och bryter ihop. känner isen sprida sig i kroppen. man överlever ju, det vet man, men i fantasin känns det överjävligt, världens ände och när man ses vill man knipa honom i öronen. våga inte göra dumt.

saker som hände på lunchen

åt crêpe, gjorda av fransmän! på en marknad på södergatan, banan och nutella. mon préferé, youpi!

såg en jeeplimo

skrämde slag på oscar

going back to new york city I do believe I’ve had enough

jag är glad att jag och monsieur har gjort vårt. har sagt adjö. det var på tiden, verkligen. ibland sa vi (jag) saker som förlåt för att jag envist försökte och han sa det är ingen fara. du verkar så kär. jag sa tack. pratade om hans fotografi. och det var fint. sedan blev vi arga på varandra, utan undantag, förr snarare än senare och han skickade tvetydiga mail och tyckte att jag gjorde detsamma. och så det där i lördags då. och det finns något som är nog, någonstans. när man inte kommer längre. jag blev så arg på honom och i efterhand har jag tänkt att jag kanske överreagerade men varje gång jag läser emailet blir jag lika irriterad. hans familjära ton. användandet av mitt mellannamn, hur han maskerar emailet genom att låta påstå att han skulle säga något som “han glömt” och illustrerar det med bilder som läser “who is the most beautiful person you know?”, “neither of us can go to heaven unless the other gets in” och “I told my therapist about you”. hur understår han sig, komma dragandes med sådant. utan att ens våga stå för att det är det han gör. kommer dragandes med saknad? nostalgi? och sedan, när jag frågar om dem, det lustiga i bilderna, bara säga att de är hilarious. oh yeah? I don’t see anyone else laughing, connard.

I started out on burgundy but soon hit the harder stuff